Välkommen till Anhörig- och kunskapscenters nyhetsbrev!

Nr 2 2024

I nyhetsbrevet vill vi belysa teman ur anhörigas perspektiv och ge inblick i anhörigas olika livssituationer. Vi vill också förmedla information om aktuell forskning och insatser till stöd för anhöriga på nationell, regional och lokal nivå.

I den nationella anhörigstrategin, som vi berättat om i tidigare nyhetsbrev, betonas frivilligheten i anhörigas insatser. Trots det upplever många anhöriga att det tas för givet, från den offentliga vårdens och omsorgens sida, att de både ska vilja och kunna hjälpa sina närstående. 

Få anhöriga upplever att de fått frågan om de vill vara delaktiga, och i så fall på vilket sätt. Att av olika orsaker tacka nej, att inte aktivt önska vara en del i omsorgen om den närstående, känns heller inte alltid accepterat. I det här nyhetsbrevet vill vi titta lite mer på detta med delaktighet och valfrihet för anhöriga. 

Som anhörig vill man oftast göra allt man kan för att hjälpa sin närstående. Att ta emot hjälp från samhället kan vara svårare, då de flesta är vana vid att "klara sig själva". I Socialstyrelsens kunskapsstöd "Integrera anhörigperspektivet inom hälso-och sjukvården och socialtjänsten" framgår att principen om frivillighet i anhörigskapet kan vara en ganska komplicerad fråga. Enligt äktenskapsbalken har äkta makar ansvar för att gemensamt vårda hem och barn, fördela utgifter och sysslor mellan sig samt "bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov ska tillgodoses". Att utföra personlig omvårdnad, som att bistå med hjälp vid dusch, toalettbesök eller påklädning, ingår inte, däremot att se till att den andres behov tillgodoses av exempelvis hemtjänst.

Som vuxet barn finns ingen juridisk skyldighet att sörja för sina föräldrar, vare sig ekonomiskt eller med omsorgsinsatser. Ändå berättar anhöriga om hur de, mer eller mindre frivilligt, stöttar och hjälper föräldrar, som inte vill ta emot hjälp från samhället. 

Vårdnadshavares ansvar att försörja och ta hand om sina barn gäller så länge barnet är under arton år. Som myndig förväntas barnet alltmer klara sig själv. Går barnet i skola gäller försörjningsplikten tills det fyllt 21 år. Men hur blir det om barnet på grund av sjukdom eller funktionsvariation inte har förutsättningar att "stå på egna ben" utan fortsatt behöver särskilt stöd, kanske hela livet? Hur stort ansvar förväntas föräldrarna ta då? Och hur delaktiga får de vara? 

När någon i familjen mår dåligt och har behov av särskilt stöd, uppstår det ibland situationer som kan ge upphov till kaos och gränslöshet som kräver "akututryckningar". Ofta släpper den anhörige allt och prioriterar att lösa situationen, kosta vad det kosta vill. Som anhörig kan det vara svårt att värna sina egna gränser i relation till sin närstående. Vad är egentligen en rimlig nivå på anpassning och när blir det för mycket? Erfarenheter visar att det kan vara svårt att värdera sina egna behov. Det blir lätt ett mönster som också präglar andra relationer och delar av livet. Många anhöriga har svårt att säga nej. Det kan vara förenat med skuldkänslor att se till sitt eget mående och ork, men att sätta gränser är inte samma sak som att inte visa omsorg eller att välja bort personen. Att säga ja när vi menar ja, och nej när vi menar nej är att vara ärlig och visa respekt både mot sig själv och andra. Ett sätt att värna sig själv är att innan man bestämmer sig, stanna upp, känna efter och fråga sig: Kan jag? Vill jag? Är det bra för mig?  

Under våren har Anhörig- och kunskapscenter i ett blandat lärande nätverk, tagit del av anhörigas erfarenheter när det gäller deras delaktighet i vård och omsorg. Tillsammans med yrkesverksamma, som ofta träffar anhöriga, har vi ringat in olika förbättringsområden som verksamheter inom hälso- och sjukvård och vård- och omsorg behöver arbeta med. 

Anhöriga berättar om brist på information, att inte tillfrågas om vad de vill göra för sin närstående. De upplever hur personal "gömmer sig" bakom sekretess och inte heller arbetar med samtycke. Anhörigas sårbarhet och utsatta situation har också  lyfts i nätverket, liksom känslan av maktlöshet och att tala för ”döva öron”. Anhöriga upplever även att de förväntas veta hur det fungerar på särskilt boende, att ha hemtjänst eller att ta emot LSS-insatser. 

Under träffarna har vi också fått ta del av positiva berättelser om situationer där personal visat förståelse för den anhörige och på olika sätt underlättat exempelvis läkarbesök, undersökningar samt förberedelser inför inflyttning till särskilt boende. Gemensamt för dessa tillfällen är att personal lyssnat till de anhörigas erfarenheter och på så sätt fått dem att känna sig delaktiga. Kombinerat med ett gott bemötande av den närstående har till synes svåra situationer blivit hanterbara för alla inblandade parter. 

Att som anhörig till någon med beroendeproblematik välja hur delaktig man ska eller vill vara är inte alltid enkelt. Många gånger är det svårt att sätta gränser för sitt engagemang. De anhöriga känner ofta sina närstående mycket väl, men får ibland information från dem som de inte vet hur de ska hantera. Ska de göra en orosanmälan? Ringa polisen? Många uttrycker även en rädsla för att sätta gränser, då man fruktar konsekvenser för den närstående, såväl som för sig själv. Anhöriga har ofta frågor kring hur man ska bemöta en person som är påverkad eller hur man närmar sig en närstående med ett problematiskt drickande. Hur tar man upp det utan att skuldbelägga? 

Anhöriga efterfrågar också kunskap kring exempelvis olika droger eller hur ett beroende fungerar. Vad är det som händer i hjärnan? 

Genom Anhörig- och kunskapscenters CRAFT-kurser, kan vi möta behovet av kunskap både om beroende, kommunikation och bemötande, samtidigt som anhöriga får träffa andra i liknande situation. Det kan vara första steget till att skifta fokus från att "hjälpa" sin närstående till att välja att ta hand om sig själv och hitta en balans i detta.

I fyra korta filmer, på Kunskapsguiden, delar anhöriga med sig av sina erfarenheter som anhöriga till barn, make och förälder. Hur har anhörigskapet påverkat deras liv och vad kan underlätta deras olika situationer? Personerna i filmerna är skådespelare som återger anhörigas egna berättelser. Filmerna riktar sig till medarbetare inom socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens olika verksamheter, i arbetet för att integrera anhörigperspektivet och involvera anhöriga, men även till beslutsfattare och förtroendevalda.

Arbetar du i en verksamhet som behöver mer kunskap om att bemöta och samverka med anhöriga? Vill du känna dig tryggare i mötet med anhöriga och utveckla anhörigperspektivet på din arbetsplats? Det finns mycket material, som kunskapsstöd, webbutbildningar och kortare filmer som kan vara till hjälp för att fördjupa din kunskap. På Anhörig- och kunskapscenters hemsida under fliken "Information för medarbetare" har vi samlat aktuellt och kostnadsfritt material som du kan ta del av.