De flesta stilar kan man beskriva som personligheter eller situationer. Ett strikt alfabet med raka tunna versaler är som att stå naken på Sergels torg. Ingenstans att gömma sig, sina skavanker och misstag. Medan en alltför utsmyckad bokstavsform smickrar skrivaren och bjuder in till att bli slarvig, om hen vill. Slappheter och okontrollerade linjer göms bland slingrande linjer. Kanske är det därför som jag är lagom skeptisk till så kallad ”modern kalligrafi”.
Det är lätt att gömma sina tillkortakommanden och att inte öva tills man når så långt som man bara kan. Jag är medveten om att alla inte är proffs och att man behöver stärka sitt självförtroende, men att kalla stilen modern är en skymf. Det är ett sätt att ge sig själv tillstånd att nöja sig med icke-utveckling, att nöja sig med mindre. Det är ett sätt att beröva sig själv möjligheten att utvecklas och bli bättre och bättre. Lägg märke till att jag inte menar att bli perfekt, för det är ingen. Men att ha en väg där man når delmål och känner att man har åstadkommit något och att man har nått den höjd som är möjlig just nu.
