ALMVIKSNYTT
Nummer 1/2023 | | |
|
|
| | | | | | Kan du berätta för oss hur du gick med i Krishnarörelsen?
Jag är ju inte en invigd medlem av Krishnarörelsen än, men jag ser mig som en del av rörelsen. Mina föräldrar (Kalindi Priya dd och Premarnava prabhu) hade ju varit invigda, aktiva medlemmar av Krishnarörelsen rätt många år när jag föddes 1999. Genom dåvarande omständigheter växte jag inte upp vid ett tempel i Stockholmsområdet, såsom Almvik eller Korsnäs. Jag gick i vanliga skolor, och hade vänner som inte hade anknytning till Krishnarörelsen och hade en vanlig livsstil, så att säga. Men Krishnamedvetande var alltid närvarande under min uppväxt, främst genom min mor. Hon berättade om Krishna och den andliga världen för mig under hela min barndom. Jag såg henne praktisera Krishnamedvetande, och när jag var omkring tolv-tretton år, bestämde jag mig att jag skulle bli seriös när jag var 14-15 år och också praktisera.
Men när jag väl blev 15 år, så var det mera intressant att hänga på de äldre killarna i skolan, röka på och så vidare, så det var en period av strul där. Men då inspirerade min mor mig att åka på en pilgrimsfärd till Indien tillsammans med Raghunath Cappo, ledaren i bandet Shelter. Gruppen Shelter hade haft en del spelningar och föredrag i Sverige tidigare. Jag lärde känna Raghunath på en yogafestival. Han gjorde pilgrimsfärder till Indien varje år, så jag följde med på en resa. Det var verkligen en fantastisk upplevelse, och jag blev väldigt inspirerad. Sedan kom jag tillbaka till Sverige och hamnade i dåligt umgänge igen, så det blev lite fram och tillbaka för mig. Vid just den tiden flyttade min mor till Almvik. Jag var då och då hos henne på Almvik, men jag var mest hos min far i Stockholm.
När jag var mellan 16-19 år tillbringade jag tre somrar i USA och bodde med Raghunath. Han tog mig under sina vingar och blev lite som min mentor. Det var väldigt fint, jag lärde mig mycket, det var mycket utvecklande. Men på något sätt hamnade jag i en del gamla vanor igen när jag kom tillbaka till Sverige. Jag var inte så stadig, lite som “bhoga/tyaga”. Efter den tredje sommaren, när jag var 19 år, blev jag mera seriös. Jag hade hela tiden det här idealet vem jag ville vara, jag ville vara en seriös hängiven, det fanns en massa saker som jag hade förhoppningar kring. Sedan dess har jag jobbat på mig själv, och försökt finna ut vad jag vill göra i livet, och bli mera Krishnamedveten. | | | | Astasiddhi dd: Vad gjorde du hos Raghunath prabhu under dessa tre somrar?
Narada: Han höll en del program i bland annat New York City och Long Island, så jag följde med honom på dem. Men annars bodde jag med honom och hans familj på deras bondgård, i ett stort gästhus. Det var lite som ett ashrama, det fanns en annan brahmachari där. Jag hjälpte till med olika praktiska saker på bondgården. Han hade också en massa olika retreats och program på gården, som jag hjälpte till med. Det var en jättefin upplevelse för mig, det var helt otroligt.
Jag kom sedan till Almvik och stannade här under coronatiden. Jag har försökt att inspirera ungdomarna på Almvik lite, och jobbat på mig själv och min vision inför framtiden.
Astasiddhi: Just nu tränar du visst martial arts med pojkarna?
Narada: Ja, det är brasiliansk jiu jitsu.
Astasiddhi: Du och pojkarna har nu tagit på er organisationen av söndagsfesterna, med allt vad det innebär?
Narada: Ja, det har vi. Vi får koordinera serveringen och att alla rätter tillagas, att gästerna välkomnas… Vi hoppas också kunna utveckla söndagsfesterna, med till exempel teater, och inspirera fler människor att komma. Pojkarna är mycket dedikerade till harinam; under en period gick de runt på Almvik före Gaura aratika och gjorde harinam. De åker nu ut varje lördag på harinam med Nataraja prabhu.
Astasiddhi: Ja, det är mycket inspirerande. Tyvärr tillåter inte min hälsa deltagande i harinam längre, men jag uppskattar de ungas entusiasm jättemycket. Du sade att du nu arbetar på dig själv och vill finna ut vad du ska göra i livet. Vill du dela med dig av dina planer och visioner? Gäller det bara din egen utveckling eller har du även visioner hur man kan utveckla Almviksprojektet och predikan i Krishnarörelsen?
Narada: Det gäller både och, det vill säga hur jag vill leva och vad jag vill göra, och hur jag kan tjäna Srila Prabhupadas mission på bästa sätt. Jag har inga detaljerade visioner än, men vill hjälpa till att utveckla hållbara ISKCON- jordbruksprojekt och kobeskydd samt predikan.
En annan vision jag har är att påverka så många män som möjligt i samhället att bli mera dharmiska och sattviska. Jag tror nämligen att om männen tar sitt ansvar och handlar enligt sina plikter och i godhetens kvalitet, så påverkar det hela samhället gynnsamt mot mera harmoni och balans, och då blir det även lättare att sprida bhakti, eftersom män har många ledande roller. Jag arbetar på detta inom min terapi och coaching, där jag specifikt arbetar med män. Jag har en vision att expandera detta arbete som en professionell verksamhet, och kunna finansiera kobeskydd och annat med inkomsterna. Bhakti Tirtha Maharaja brukade säga ”Play Big”, det vill säga att man ska ha modet att ha stora visioner att sträva efter. Sedan kanske man inte klarar att förverkliga allt, men man ska inte ge upp sina stora visioner utan sträva efter dem. Srila Prabhupada är det bästa exemplet. Han ville göra hela världen Krishnamedveten. Detta är kanske inte möjligt, men nu finns det Krishnatempel över hela världen, och vi bör inte ge upp att sträva efter den visionen.
Astasiddhi: Så är det. Efter sin ankomst till USA, innan Srila Prabhupada hade öppnat tempel världen över, hade han ett samtal med någon där han sade att han skulle ha tempel världen över, att det bara var tiden som skilde honom från det. Srila Prabhupada hade fullt förtroende i det uppdraget han fick av sin andliga mästare, Srila Bhaktisiddhanta, att predika i Västvärlden. Den inre hållningen och starka övertygelsen man har smittar av sig till ens omgivning och får saker att hända. Det viktigaste för att upprätthålla och bära upp våra tempel, projekt och församlingar vidare in i framtiden är sammanhållningen, goda relationer, samförstånd och gott samarbete.
Narada: Ja, och det är väl något av det svåraste, att skapa en harmonisk gemenskap och ett hälsosamt samfund i denna Kalis tidsålder. För att kunna bidra till att skapa detta måste man väl börja med att arbeta på sig själv, och sedan bidra med det man kan. För att kunna fungera bra i en gemenskap/ett samfund är det viktigt att man har bearbetat sina personliga trauman och obalanser, annars kan dessa bli till ett hinder för harmoniska relationer och samarbete.
Astasiddhi: Ja, det är ett faktum att alla människor har något att bearbeta i sitt inre och behöver hjälp att göra det, på olika sätt. Och att fungera på ett harmoniskt, konstruktivt sätt i en församling kräver en god social kompetens och inre balans. Sedan ska vi inte glömma det som Srila Prabhupada sade till sina lärjungar innan han lämnade denna värld: ”Er kärlek till mig kommer att visa sig i hur väl ni kan samarbeta.”
Tack, Narada prabhu, för denna intervju! | | | | | Skrivet av Astasiddhi dasi
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | Under vintern har vi samlats hemma hos olika hängivna och haft Kirtan, Krishna-katha och prasadam tillsammans. | | | | | | | | | | | | | Ny ko och nya koherdar på Almvik
|
| | Sedan i januari detta år har vi två nya hängivna, Vipinbihari das och Anumati dasi, som ansvarar för och sköter om korna på Almvik. Vipinbihari kommer ursprungligen från Indien och Anumati från Ryssland, men de har under de senaste fem åren bott i Spanien, i närheten av templet New Vraja Mandala. Kor ligger dem varmt om hjärtat och de är mycket entusiastiska över sin nya tjänst, varför de gör sitt yttersta för att ta hand om våra kor på allra bästa sätt. Det märks verkligen att korna är väl omhändertagna när man kommer upp i ladugården. Anumati är mycket duktig på att göra olika mjölkprodukter såsom yoghurt, kvarg, panir, ghi och smör som sedan säljs på söndagsfester, festivaler och andra evenemang. I slutet av förra året fick vi dessutom ännu en mjölkko till Almvik. Hon heter Rohini och skänktes av samma kvinna som donerade Radha tidigare i höstas. Så nu har vi två vackra kor som ger oss rikligt med mjölk! | | | | | | | | Årets Gaura Purnima-festival ägde rum tisdagen den 7 mars. Ungdomarna hade på egen hand satt ihop en teaterpjäs om Herren Caitanya som blev mycket uppskattad, och Lokanatha das lagade en fantastisk festmåltid. Det var en mycket inspirerande dag med fina kirtans, abishek och många gäster och hängivna som samlades i templet för att glädja och dyrka Herren Caitanya på Hans uppenbarelsdag. | | | | | | | | | | Dagen innan festivalen hade vi en invigningsceremoni för ett antal elever till Smita Krishna Swami. Tatiana från Ukraina, som bott på Almvik i drygt ett år, fick första invigning och gavs namnet Tulasi Devi dasi. Yasoda dasi och Vanamali dasi fick andra invigning. | | | | | | | | För närvarande har vi två hängivna, bhakta Alexander och bhakta Petter, som går ut regelbundet och distribuerar Srila Prabhupadas böcker i närbelägna orter. Bhakta Alexander kommer från Ryssland och bor på Almvik sedan i november, medan bhakta Petter är en ung svensk hängiven som är här tillfälligt i väntan på visum för att kunna resa tillbaka till templet i Wales där han bor och gör tjänst som bokdistributör. Lakshman och Shyamasundara distribuerar också regelbundet böcker i samband med Harinam på lördagar och ibland efter skolan och på andra lediga stunder. | | | | | | | | | Den 11 mars firades den hinduiska högtiden Holi på Almvik i samarbete med en grupp indier från Stockholm. Holi är en högtid som markerar vårens början, men på Almvik rådde bister vinter, vilket dock hade fördelen att alla gäster kunde parkera sina bilar på en av våra frusna åkrar. Det kom omkring 300-350 gäster under dagen för att delta i festligheterna, och de flesta av dem besökte Almvik för första gången. Utanför templet fanns tält där det såldes olika indiska läckerheter, såsom doshas och samosas, och inne i templet sålde ungdomarna olika bakverk som de tillagat.
Vipinbihari das och Anumati dasi hade många olika mjölkprodukter till försäljning, såsom ghi, panir, yoghurt, srikand och färsk mjölk, och bhakta Petter sålde tjugo Bhagavad-gitas från ett bokbord med Srila Prabhupadas böcker.
Mukunda das gjorde en presentation om kons betydelse för människan, och dagens höjdpunkt var Natarajas fantastiska kirtan i tempelrummet under arati då massor av gäster sjöng och dansade med stor glädje. Därefter begav sig alla gäster upp till ladugården för att hälsa på korna och mata dem med morötter och hö. Sedan serverades enkel prasadam till alla i templet bestående av ris, dryck och kikärtsgryta. Slutligen blev det dans och färgkastning utomhus. Det blev en färgglad och glädjefylld dag och vi hoppas kunna upprepa evenemanget nästa år! | | | | | | | | | Under februari och mars har det pågått renovering av prasadamrummet i templet som nu fått en ny, vacker träpanel i taket med infälld belysning. Vi har i många år haft problem med dålig akustik i rummet, och det nya taket är inte bara vackert utan har också förbättrat akustiken markant. Tribhangasundara das har väglett arbetet och hela kostnaden för såväl arbete som material har donerats av vår käre Yogindra prabhu. Stort tack till Tribhangasundara das och Yogindra prabhu för denna mycket värdefulla tjänst! | | | | | Om finansieringen av den första upplagan av Krishnaboken
|
| | | | Srila Prabhupadas lärjunge Yogesvara das skrev Swami in a Strange Land, en biografi som kom ut 2016 och var avsedd att uppmärksamma att det gått femtio år sedan Srila Prabhupada registrerade ISKCON. Den här biografin presenterar en del episoder som inte tas upp detaljerat i Srila Prabhupada-lilamrita, bland andra den som redogör för när Syamasundara das ombads av Srila Prabhupada att fråga George Harrison om denne kunde finansiera tryckningen av den första upplagan av Krishnaboken. Denna episod har återberättats av olika hängivna då och då, men vi vill gärna presentera den även i Almviksnytt, ifall någon missat den.
Bakgrunden var att Srila Prabhupada skickat tre gifta par – Mukunda och Janaki, Yamuna och Gurudas samt Syamasundara och Malati – till London 1969 för att dessa skulle öppna ett tempel och introducera Krishnarörelsen i Storbritannien. De kunde inte låta bli att fundera över hur de skulle kunna engagera popgruppen the Beatles, den tidens mest kända personer, i lanseringen av Prabhupadas mission i det här viktiga landet. De gjorde diverse fantasifulla försök att fånga gruppens uppmärksamhet, men detta lyckades inte förrän Syamasundara, klädd som en hängiven, begett sig till Beatles inspelningsstudio för att helt enkelt vänta i receptionen. Till slut tittade George Harrison ut från den pågående presskonferensen, och då han fick syn på Syamasundara gick han genast fram till honom och sade: ”Var har ni varit? Jag har väntat på ett tillfälle att få träffa er!”
Syamasundara och George blev snabbt goda vänner, och beatlen hjälpte de hängivna på flera olika sätt: Han producerade singeln Hare Krishna Mantra, som sålde i stora upplagor och låg högt upp på topplistor runt om i världen, samt LP-albumet Radha Krishna Temple. Vidare stod han som ekonomisk garant för templet de öppnade vid Bury Place i London, så att de hängivna äntligen kunde öppna ett riktigt tempel i den engelska huvudstaden. Och mer skulle följa, men det är en annan historia.
Nedan följer en översättning av det avsnitt i Yogesvaras bok som beskriver episoden som nämndes ovan. (Srila Prabhupada och Syamasundara sitter här i Prabhupadas rum i templet vid Bury Place, och de diskuterar Georges engagemang i Krishnarörelsen.)
”Det har ingen betydelse att han [George] inte är invigd,” sade Prabhupada till Syamasundara under sitt andra besök i Londontemplet i början av 1970. ”Det skulle vara lite besvärligt för honom.” Som invigd skulle George ha behövt följa de grundläggande principerna för hängivet liv. Han levde som en rockstjärna brukar, och var inte beredd att ta upp den sortens självtukt. […] George tog till sig undervisningen mycket snabbare än de flesta, och försökte aldrig inför sina närmaste dölja de vanor han lagt sig till med som rockstjärna. Han hade tidigt förstått den vers i Bhagavad-gita som förklarar hur man naturligt upphör med materiella ovanor då man gör framsteg inom Krishnamedvetande och upplever en högre smak.
”Jag har sagt till honom att han inte behöver ändra sitt namn eller raka huvudet,” sade Prabhupada, ”utan helt enkelt fortsätta tjäna Krishna. Det är livets fulländning.” | | | Syamasundara nämnde att han skulle träffa George Harrison nästa dag. George och hans vän, Storbritanniens uppburna skulptör David Wynne, hade erbjudit sig att välja ut en marmorskiva till templets altare. Prabhupada nickade och begrundade en fotokopia av manuskriptet till Krishnaboken som låg på hans bord. Han räckte över den till Syamasundara, som bläddrade igenom den massiva pappersbunten och bleknade – han anade vad Prabhupada skulle komma att säga härnäst.
”Var snäll och be George att ge ut den här boken,” sade Prabhupada. ”Det kommer att kosta 19 000 dollar att låta trycka 5000 exemplar.” Räkningen för tryckningen av tidskriften Back to Godhead hade fortfarande inte betalts till tryckeriet Dai Nippon, varför hela betalningen för Krishnaboken måste ske i förskott.
Syamasundara sjönk ihop, och han stirrade tomt på sina händer. Nittontusen dollar kanske inte var mycket för en så förmögen person som George, men en högre princip var inblandad. ”Prabhupada, vi måste vara mycket försiktiga med hur vi behandlar George. Vi ber honom aldrig om någonting. Vi försöker helt enkelt ge till honom, inte ta något från honom. Om han ger oss något så är det på hans eget initiativ.”
Prabhupada nickade uppskattande. Ända från början av hans mission i Väst hade han följt samma princip: Han undervisade och bad aldrig om betalning. Men detta var en unik möjlighet att introducera en viktig skrift för västerländska läsare, och han erbjöd George en möjlighet att delta.
”Du kan säga till honom att detta är min personliga förfrågan. Krishna kommer att hjälpa dig. Du ska få se.”
Under nästa kväll vräkte regnet ned på taket till David Wynns hus i Wimbledon, allt medan George, Syamasundara och familjen Wynn avslutade en vegetarisk middag. Den kände designern, hans fru och deras två tonåriga barn överöste den amerikanska gästen med frågor. Syamasundara log och svarade artigt, men George lade märke till att hans vän verkade obekväm den kvällen. Det var inte likt honom. Åskan mullrade ute i kvällen. De skulle bli tvungna att ge sig av strax.
”George,” sade Syamasundara plötsligt, ”minns du att jag berättade för dig om den där boken Prabhupada skrev, Krishnaboken? Han sade att nu hör alla Krishnas namn, men ingen vet något om Krishnas lekar eller hur han ser ut. Krishnaboken handlar just om det.”
George lade huvudet på sned. Så många personer ville ha något av honom, och nu blev han på sin vakt – skulle hans vän sälla sig till dem?
”Prabhupada frågade om jag kunde be dig om en sak,” sade Syamasundara. Han tog ett djupt andetag, varefter orden forsade ur hans mun. ”Han vill att du ska ge ut Krishnaboken för 19 000 dollar. Det skulle ge oss möjlighet att trycka upp 5000 exemplar med massor av illustrationer i färg och – ”
PANG!! Lamporna i rummet lyste upp och flammade till likt blixtljus. Huset skakade. En blixt hade träffat taket på huset. Allting blev svart. Mörkret varade flera långa sekunder, varefter strömmen återkom lika plötsligt. George lutade sig tillbaka i sin stol med uppspärrade ögon och ett brett leende.
”Tja,” avrundade han, ”det där kan man knappast säga emot, eller hur?”
”Prabhupada sade att Krishna skulle hjälpa mig,” sade Syamasundara, ”men det var väl att ta i.”
Familjen Wynn och deras gäster pratade upphetsat om den magiska uppvisningen de bevittnat. Till slut önskade George och Syamasundara dem en god kväll och gav sig av till sina respektive hem, vimmelkantiga efter det lilla miraklet. George sade under veckan som följde till sin stab att föra över 19 000 dollar till Prabhupadas bokfond, och Krishnaboken gick i tryck. | | | | | Artikel av Isvara Puri das | |
|
|
Bli månadsgivare till korna
|
| | | | Att beskydda kor är lyckobringande för hela människosamhället. Det är ett av de främsta sätten att glädja och tjäna Gudomens Högsta Personlighet, Krishna. Kobeskyddet på Almvik drivs helt ideellt utan vinstintresse. Vi är beroende av donationer för att kunna fortsätta ta hand om våra kor och utveckla verksamheten mer och mer. Om bara 150 personer ger 100 kr i månaden skulle detta innebära att kobeskyddet på Almvik blir självbärande. Vi behöver din hjälp! Gå in på vår hemsida www.kornasvanner.se och klicka på rubriken ”donera". Beloppet du väljer kommer att dras automatiskt från ditt konto varje månad. Tipsa gärna dina vänner om möjligheten att bli månadsgivare till korna! | | | | | | | | Blir du medveten om Mig, kommer du genom Min nåd att övervinna det betingade livets alla hinder. Om du emellertid inte handlar i ett sådant medvetande utan på basis av falskt ego och inte hör Mig, kommer du att gå förlorad. | | | | Redaktionen:
Mukunda das
Malyahari-kunda dasi
Jivakesa dasi
Isvara Puri das
Pelle Händén
Kontakta oss gärna om ni har några synpunkter och idéer: nytt@almviksgard.se |
| | | Sri Srimad A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada Grundare-acarya för det Internationella Sällskapet för Krishnamedvetande | | | | | www.almviksgard.se © ISKCON Krishnarörelsen 2021 International Society for Krishna Consciousness No:252004-8410 Founder-Acarya His Divine Grace A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada Almviks Gård, 153 95 Järna 08-551 520 50 |
| |
|
|
|