Hugo Alfvén 150 år! – Alfvénsymposium i Uppsala
Förra året var Stenhammars år. Han fyllde 150 år vi firade honom med ett symposium i Göteborg. I år är det Hugo Alfvéns tur! Han fyller nämligen 150 år och firades med ett symposium i Uppsala 13 – 14 oktober.
Det finns onekligen likheter mellan Alfvéns och Stenhammars gärningar. Båda slog igenom tidigt: Stenhammar med sin första pianokonsert vid 26 års ålder, och Alfvén med sin andra symfoni vid 27. De komponerade sedan några av portalverken i svensk musik: Stenhammar med andra symfonin, orkesterserenaden, andra pianokonserten och de sena stråkkvartetterna, och Alfvén med Midsommarvaka, fjärde symfonin och Bergakungen. Deras musik brukar ibland klassificeras som nationalromantisk och uppfattas som typiskt svensk. De umgicks delvis i liknande kretsar och umgicks med tidens ”kulturelit” som Ellen Key, Verner von Heidenstam och Anders Zorn. De gjorde också betydande avtryck i svenskt musikliv utöver den musik de skapade: Stenhammar formade Göteborgssymfonikerna till en orkester i världsklass, och Alfvén professionaliserade svenska körer till såväl repertoar som klang.
Men det finns också viktiga skillnader mellan deras verksamheter. De utvecklades olika efter genombrottet: Stenhammar ”inåt” med inspiration från Sibelius, och Alfvén ”utåt” med orkesterprakt à la Strauss. Stenhammars musik blev ”absolut” utan uttalad referens till omvärlden, medan Alfvéns ofta blev ”programmusik” i vid mening. ”[M]ot min vilja blir all min musik programmusik”, som han själv uttryckte det. Deras nationalromantik och eventuella svenskhet var av olika märke: Hos Stenhammar mer sensibelt antydd i känslor och stämningar, hos Alfvén mer uttalad med bruk av eller påverkan från folkmusik. Men det blir nog förenklat – Tänk på orkesterprakten i Stenhammars serenad eller innerligheten hos Alfvéns Elegi! Deras yrkesroll och plats i offentligheten kom också att se olika ut: Stenhammar flyttade till Göteborg, vigde sig till orkestern och musikstudier, medan Alfvén blev director musices i Uppsala, fann sin andliga hemort i Dalarna, och med tiden blev folkkär. Slutet på deras levnadsbana kom också att se mycket olika ut: Stenhammar dog redan vid 56 års ålder, och Alfvén blev 88. Stenhammars pianospel finns bevarat på några ”Welte Mignon-rullar”, medan Alfvén fick se sin musik spridas via både LP-skiva och film.
Vid symposiet i Uppsala diskuterades en mängd perspektiv på Hugo Alfvén som illustrerar reflektionerna ovan. Några få axplock från det hyperintressanta symposiet:
Joakim Tillman talade om orkesterbehandlingen i Alfvéns sånger och särskilt de sånger som ursprungligen komponerades för piano. Föredraget gjorde tydligt att Alfvéns sanna ”instrument” är orkestern snarare än pianot – som han uppfattade som kallt – och hur sångerna lever upp och får gestalt i orkesterskrud. När de ”flyttades” från piano till orkester fick Alfvén också möjlighet briljera i sin konst att gestalta något i omvärlden – som eldflugor, taltrastar, eller olika typer av klockor.
Per-Henning Olssons talade om den okända sången ”Unge Herr Sten Sture” för baryton, stor orkester och gigantisk kör – 180 mansröster! Sången beskrevs som högromantisk och koloristisk – och med pekoralistisk text. Den ”vanvettiga tanken”, som Alfvén uttryckte det, att komponera sången inför en körresa med OD till Dortmund 1912 var ett försök att förnya repertoaren för manskör. Sången, som sällan framförts, fick liv under en konsert efter symposiet.
Tobias Lund talade om ”världsåskådningsmusikern” Alfvén. Den fascinerande tanken, som Lund försvarar i detalj i sin bok Rosens klang, är att Alfvén inspirerades av sitt umgänge med den tidens idéströmningar och att hans centrala verk gestaltar och bearbetar olika uppfattningar om ursprung, och modernitet, religion, kärlek och erotik, och deras roll i människors liv. Musiken kan göra det genom att ha en viss struktur och uttrycka affekter – känslor – som på olika sätt utvecklas i musiken, men också genom att väcka associationer och citera och alludera till annan musik. I sin bok argumenterar Lund för sin tes genom inträngande analyser av verk som Herrans bön, Midsommarvaka och fjärde symfonin. Komplicerat, men väldigt spännande!
Linda Hinners talade om Alfvéns konstnärliga och personliga relation till skulptören Alice Nordin som han träffade och uppvaktade i Paris 1898. Föredraget illustrerade hur den tidens idéer om kärlek och mäns och kvinnors roll i samhället på ett konkret vis påverkade deras konstnärskap och förhållanden. Ellen Keys idéer om fri kärlek – anno 1898 – visade sig nämligen vara tämligen problematiska att omsätta i sinnevärlden – och kom att tolkas ganska olika av män och kvinnor.
Jonas Lundblad talade om en helt annan av Alfvéns många bekantskaper: Nathan Söderblom. Alfvén fick uppdraget att komponera Uppenbarelsekantat till invigningen av Uppenbarelsekyrkan och till musiken valde ärkebiskopen texten ur Bibeln. Föredraget underströk en viktig aspekt av Alfvén som kanske alltför sällan uppmärksammas – Hur nära han umgicks med samtidens ”kulturelit” och hur upptagen han var av tidens idéströmningar. Nu har Tobias Lund också visat hur de kom till uttryck i musiken själv!
Tobias Plebuchs talade om Alfvéns filmmusik till Mans kvinna (1945) som är baserad på romanen och pjäsen av Vilhelm Moberg med samma namn. Musiken bekräftar det Alfvén själv konstaterat – Han skrev den mest inspirerade musiken när han kunde ”se” något framför sig som han ville skildra – vilket ofta ledde till att han skrev programmusik. Med exempel från flera klipp ur filmen fick vi se hur Alfvén i Wagners efterföljd systematiskt använder ledmotiv för att referera till personer och händelser i filmen. Alfvén verkar mer eller mindre född till filmkompositör!
Symposiet ägde rum i Musicum i Uppsala – Huset där Alfvén bodde och höll sina föreläsningar.
